Vita bandet är en fantastiskt möjlighet för oss på Segebadenpulkan att verkligen hårdtesta våra produkter i riktigt tuffa förhållanden. Vi ges också möjlighet att testa, utvärdera och omarbeta nya produkter som vi ska lansera. Våra Vita bandet-testare uppmuntras att komma med konstruktiv och ärlig kritik, både positiv och negativ, samt att gärna komma med egna önskemål och tankar.

Obs! Ska du gå vita bandet? Då har du 25% rabatt på våra produkter.

Här kan du läsa några av våra Vita bandet-testares berättelser från turen:

Vita Bandet 2025 – Erik: "Lite overkligt, lite vemodigt men ändå en stor lättnad och en stor glädje att det hela gick vägen!" 

Hade ni frågat mig om vintercamping för bara ett år sedan bara så hade jag varit ytterst tveksam. Jag hade hittills varit väldigt nöjd med fjällturer under sommar och höst och till fots. Min skidåkning hade varit begränsat till att vara i preparerade spår och som motion och träning med några olika Vasalopp som mål. Skogsskidor använder jag ibland i mitt jobb men att ge mig ut på en längre tur med turskidor, pulka och tält fanns inte i planen. Dock hade det funnits en liten nyfikenhet på konceptet utan att jag kommit mig för att skaffa utrusningen som behövs. Det föll sig så att årets Utefest i september i fjol hölls bara några mil från min hemort och då for jag dit för att lyssna på några spännande föredrag. Sara Wänseth från Fjällfararnas Gröna och Vita band höll ett av dem och berättade om sitt Vita band och där såddes ett litet frö...som sedan grodde några veckor tills det var dags för Gröna och vita bandets årliga Diplomeringsträff som också den hölls en helg i oktober bara en halvtimme från mig, slump eller öde? Deltog som ”nyfiken” i evenemanget som var otroligt givande och där togs så beslutet att ge Vita bandet ett försök redan 2025!  Jag hade under året känt ett behov av något projekt och någon utmaning och här serverades detta verkligen framför mina fötter….

 .

…..så det var bara att sätta igång med planeringen och med att skaffa utrustningen. Tiden till avgång i februari kändes lite knapp och begränsad. Det enda jag hade sedan förut var stavar, pjäxor och liggunderlag…

Fick tag på en jättefin Segenbaden T2 i Uppsala med det gamla fina bambudraget och det gamla röda kapellet, troligen från 70-talet.  Efter konsultation med Dan Eliasson på Segebaden och inbjudan från honom att komma upp till Frösön för att se över grejorna så passade jag på att besöka Dan när jag hade vägarna förbi före Jul. Efter en trevlig lunch satte vi igång med projektet som fick en del uppdateringar som ett nytt expeditionskapell och de nya skråbelagen i plast på alu-list. Under Dans översyn var jag delaktig i att montera kapell och belag. Riktigt kul! Nya skaklar och sele kändes också givet att satsa på. Nu var T2:an konverterad från familjepulka, som de trettio senaste året skjutsat  barn på turer, till en fullfjädrad expeditionspulka!

Satte därefter målet att starta från Grövelsjön det 10:e februari. Utrustningen föll på plats bit för bit och ett par kortare genrep med full utrustning hanns med. Annars förberedde jag mig med löpning, däcks-släpning med dragselen på barmark i kuperad terräng och skidåkning när så snön äntligen kom.

 

Ett genrep på hemmaplan med full utrustning som bjöd på en fantastisk månskensnatt!

.

Så blev det äntligen den 10:e februari och dags att åka till Grövelsjön för att komma iväg på Vita bandet och Elias, sonen, körde mig upp från Bollnäs. Vi kom upp lite senare än beräknat och jag var lite sliten efter allt förberedande och efter att ha haft 80-årsfirande för min mor under helgen som var. Tog därför beslut att skjuta på starten till tisdag 11 februari. Fick mig ett rum för natten på Stf Grövelsjön. Det visade sig bli riktigt bra för vid frukosten stötte jag på Viktor Larsson som också var Vita bandare och efter en trevlig frukost bestämde vi att gå iväg samtidigt och vi blev tighta turkompisar alla de 130 milen upp till Treriksröset! Vi genomförde Vita bandet helt oplanerat tillsammans, kände inte varandra innan! Viktor i grön vindjacka på bilden ovan. Killen till vänster är Mats Billdal som också startade samma dag.

Så iväg nu, bara 1300 km till Röset…ett stavtag i taget!

 

Till en början kalla nätter och varma soliga dagar. Tältnatt i Rogenområdet till vänster och till höger lite längre fram med Åreskutan i bakgrunden.

.

Surväder, tö, regn, klabb och blötsnö i norra Jämtland. Enda gången humöret svajade under bandet tror jag. Kändes vissa dagar som att vintern höll på att rinna bort, vägarna var avtinade med bara gruset att åka på så tveksamma vägval via sjöar blev tvunget för att inte ödelägga pulkorna. Kom det snö så var den blöt och skotrarna lös med sin frånvaro flera dagar i sträck vilket gjorde att vi fick spåra själva i tre decimeter blötsnö i många mil. Slitsamt minst sagt….

Skotrarna och deras leder var annars våra vänner och utan deras spår går inte Vita bandet att genomföra, så är det krasst.

.   

.

… men det blev också kyliga, kalla och vackra mornar. Till höger efter turens kallaste morgon, -25 grader, vid sjön Ransaren några mil efter Klimpfjäll.

.

Det var stort! Hemavan, halvvägs och 650 kilometer skidade! Firades med burgare och öl på lokal. Proviantering här för att ge oss ut på Kungsleden och natten på Fjällstationen för att torka upp utrustning och för att få en dusch. Naturum Hemavan och skylten som visar Grövelsjön 650 km söderut och Treriksröset 650km norrut. Moraliskt riktigt skönt att ha gjort halva Vita bandet!

.  

Några av alla möten vi minns. Från vänster Viktor som tackar Caroline på Hotell Klimfjäll för all gästvänlighet och service hon stod för under två nätter där. Frukostlåda som hon och kollegan plockade ihop åt oss när hotellets restaurang var stängd. Den lådans innehåll hade räckt till tre frukostar!

I mitten Viktor tillsammans med Robert och Jenny som kom med skotrarna och mötte upp oss på fjället före Klimpjäll efter en natt med stormvindar. Och kaffe och macka hade de med sig som vi fikade på tillsammans i Slipsikstugan. En vän till mig hade uttryckt oro för oss i en lokal Fb-grupp och Jenny och Robert körde då upp till oss för att checka läget. Så fint! Därefter bjöds vi in till deras stuga och en stund tillsammans vid brasan.

Till höger: Legenden och Fjällfararvännen Stig i bystugan i Olden. En plats och person som med stora armar välkomnar vita och gröna bandare för en eller ett par nätters vila inne i värmen. Stig bjuder på fika och många, många anekdoter om bygden, bystugan och bandare som passerat genom åren.

 

I väntan på stormen. När prognosen varnar för vistelse på kalfjället och läger slagits upp i lite mer skyddad terräng. Full förankring med stormlinor. Det gick bra båda nätterna. Fick höra att det blåst 40 ms i medel och 50 ms i byarna över Stekenjokk bara milen från där den högra bilden är tagen. Otroligt lugn och fin kväll där innan det brakade loss.

.

Underhåll av pulkan med tjära gjordes fyra gånger. Det var också en lite terapeutisk stund när det gjordes. Kändes fint att få ge den lite kärlek och uppmärksamhet. I den vänstra bilden är det nya plastbelag monterade. De var inte alls slut men de hade fått lite stryk över vissa snöfria och steniga fjällpartier och på någon bar asfaltssträcka i Gäddede och i Valsjöbyn. Hade skickat en ny uppsättning i depålådan till Klimpfjäll. Den lilla flaskan på pulkan med underhållstjära räckte för mig till hela Vita bandet, bilden från Klimpfjäll. Den högra bilden efter underhållstjärning i Kvikkjokk.

.

Efter Kaitumajurestugorna drog det ihop sig och blev nederbörd/blötsnö och kraftiga vindar kommande dagar. Flatljus och klabbsnö. Ingen sikt in i de vackra omgivningarna så vyerna mot Kebnekaise blev vi snuvade på. För en ovan fjällfarare som jag blev det bitvis lite olustigt och jag fick utmana mig själv ute i blåsten och stundvis den nästan obefintliga sikten. Utan den mer fjällvana Viktor med mig hade det blivit någon kojdag ytterligare helt säkert. Att skida i flatljus var nytt för mig. Precis alla konturer i snön försvinner och man famlar sig fram och vet knappt om det går uppför eller utför och både större hål och knölar märks först när skidorna kommer på dem. Man tappar balansen eftersom inga referenser finns att fästa blicken på. Branta utförslöpor går heller inte att få begrepp om i detta märkliga tillstånd.

.

Efter Tjäktjastugorna lättade vädret upp och det bjöds mäktiga vyer över de norra delarna av Kebnekaisemassivet. Nu var det nästan trångt längs efter Kungsleden eftersom det här är den populäraste sträckan, mellan Abisko och Nikkaloukta. Många större guidade sällskap från Danmark, Frankrike, Belgien och på den högra bilden skymtar en större brittisk grupp. Lite ovant med alla skidåkare efter att ha skidat flera veckor och mött endast ett fåtal.

I Abisko kom turens sista vilodag och möjlighet att proviantera. Här gällde det att tänka till lite eftersom det inte finns några möjligheter att köpa något de kommande 150 km samt att vädervillkoren kan göra så att det måste bli extra dagar i tältet eller stuga.  Kraftiga vindar utlovades enligt prognosen inför de 50 km längst Torne träsks is. Nu hade vi sådan otrolig tur att vi hade vinden i ryggen och vi kunde långa sträckor bara stå upp med armarna utsträckta och segla fram i bra fart! Belöningen kom nu för de slitsamma dagarna i norra Jämtland!

Mitt vita bands sista natt i tält. I början av april nu och kvällarna är långa till skillnad mot turens första nätter då det mörknade efter klockan 16. Platsen är strax nordost om Rostojaure. Den här sista delen av bandet från Torne träsk och norrut var lite speciell, flacka fjäll men ändå över trädgränsen, så det var svårt att hitta vindskydd vid rastning och för nattläger. Blåsiga dagar bjöds och en natt vågade vi inte gå vidare för att söka upp lä inför natten utan övernattade i en av ytterst få rast och nödstugor som finns här i området. Inför sista dagen och sista biten fram till Röset stannade vi över i Stf Pältsastugan.

Efter 56 dagar och nästan 1300 km på skidor står vi då plötsligt en solig dag i april vid den gula betongklumpen i en sjö där Norge, Sverige och Finland möts. På Sveriges nordligaste punkt, målet är nått. Känslan då? Lite overkligt, lite vemodigt men ändå en stor lättnad och en stor glädje att det hela gick vägen! Alls ingen självklarhet i stunden även om övertygelsen att nå hela vägen upp växte ju längre bort vi kom från Grövelsjön. Först en vecka, sedan två veckor, sedan halvvägs och till sist Abisko var liksom de stora milstolparna under turen. De runt 15 km från Röset ner till Hotellet i Kilpisjärvi blev till sist oproportionerlig tunga efter att garden släpptes när Treriksröset nåtts och det egentliga målet klarats av.

Sammanfattningsvis gick det egentligen oförskämt bra. En mental svacka kom över mig under ett par dygn i norra Jämtland i det surväder som rådde under en knapp vecka där. Inga allvarliga incidenter annars. Viktor var den som råkade ut för ett par mindre fadäser. Han åkte utför en hängdriva på Hotagsfjällen och föll ner några meter i nästan obefintlig sikt, i flatljus. Han fastnade också i en passerandes skoterpulka och blev dragen en bit baklänges i snön med pulka, skidor och allt. Inga skador dock turligt nog varken på Viktor eller på utrustning i någon av händelserna.

Hela vinterfjällets palett av väder fick vi ta del av under turen och det sades att vintern var ovanligt mild och blåsig och det kan jag nog skriva under på.

Frågan är hur turen hade varit utan turkompisen Viktor? Hade jag fixat det på egen hand? Svaret får jag aldrig men jag är otroligt tacksam att jag fick förmånen med sällskapet från start till mål. Många beslut blev lättare att ta genom att bolla tankar, känslor och funderingar och många dagar hade säkert blivit kortare utan den pepp vi utgjorde för varandra. Många skratt blev det, många möten med härliga människor och många naturupplevelser som alltid blir rikare när det finns någon att dela dem med.

Utrustningen då? Inget haveri, inga problem egentligen, inget som gick sönder förutom en truga som jag råkade slå ner i en vägstolpe som var dold under snön. Lyckades också bränna sönder ett par Lillsport skidhandskar vid torkning på trangiaköket.

Tältet ett Hilleberg Namatj 3GT kändes tryggt, stod stabilt i alla väder och var rejält rymligt att husera i. Något annat var heller inte att förvänta av detta vintertält. Lätt och snabb uppsättning när jag hade det nerpackat i en ”tältkondom” med tältstängerna halvt monterade i stångkanalerna och skarvarna ihop tejpade. Skönt när man är trött vid dagens slut och när det var blåsigt.

Skidorna jag åkte på var Åsnes Amundsen Fram med fiskbensmönster i fästzonen och med fästen för korta stighudar. 90 % av vita bandet körde jag med de korta stighudarna på i mohair. De täcker lagom över fästzonen mitt under skidan och ger ett bra grepp i kombination med hyfsat glid. De höll längre än väntat och blev utslitna och byttes ut först efter 70-80mil. Hade även långa stighudar i syntet för de mest krävande backarna och där var de guld värda. Klappfast fäste och man bara gick rakt upp med dem i de brantaste backar. Dock i princip noll glid på dem och inför en eventuell nästa tur blir det långa hudar i mohair, de glider bättre. Kompisen hade sådana i mohair. Många gånger i kortare branta stigningar med fast underlag orkade vi inte montera långa stighudar utan tog bara av skidorna och promenerade upp.

Pulkan, Segebaden T2 med expeditionskapellet och aluminiumskaklarna och dragselen gjorde sitt jobb väl och höll utan problem trots många mil och en hel del strapatsen i skog och branta utförskörningar. Skaklarna fick stryk och kröktes några gånger men var bara att räta upp. Egentligen inget större synligt slitage på varken pulka eller dragutrustning efter de 1300 kilometrarna. De håller lätt ett vitt band till om inte fler. Plastbelagen byttes efter knappt halva sträckan efter att ha nötts en del på sträckor med bar asfalt och grus men det första paret hade säkert hållit ihop hela resan om det hade behövts. De utbytbara belagen är ett stort plus särskilt en vinter som denna med snöbrist och töväder många sträckor. Kändes gott att veta att det går att montera nya belag. Pulkan tog in vatten en gång underifrån på Torne träsk när vi skidade i 10 cm djupt vatten en sträcka. Kapellet är däremot helt tätt och väldigt robust med sin kardborrelåsning i topp och som rullas ihop vid förslutning. Kardborrelåsningen upplevde jag dock ibland lite knepig att få ihop, särskilt i kallt väder och då med tjocka handskar på händerna.

Jag hade ju möjlighet att jämföra med Viktors pulka som kom från Jemtlander. Glidmässigt kunde jag inte se någon skillnad totalt. I vissa förhållanden gled hans lättare och i vissa lägen gled min bättre. Det som var den stora skillnaden egentligen var att Viktors pulka aldrig slog runt vilket min gjorde ett antal gånger. Jemtlandern är bredare och även längre och går därmed att lasta med lägre tyngdpunkt. Dessutom hade Viktor egentillverkade stela stålskaklar vilket bidrar till att häva eventuell tippning. Nackdelen med Jemtlandern är att den inte hade kapell utan har en lös packväska och därmed samlar snö och vatten mellan väskan och pulkan.

När det gäller kläder och sovutrustning finns det lite att slipa på till en eventuell nästa vintertur även om grejorna i stora drag gjorde jobbet. Detta får jag utveckla mer i en annan redovisning. Jag kan dock dela att jag hade önskat ett par tunnare byxor många dagar när det var varmt. Mina var då alldeles för täta och jag fick öppna upp över allt och rulla upp benen över pjäxorna för att inte bli överhettad. I kyla och blåst och väta var de dock toppen.

Det är ett tungt jobb att dra pulkan i kuperad terräng och man svettas ofta mycket och jag drack för lite under dagarna vilket gjorde att kvällarna i tältet fick ägnas åt vätskekompensation genom att dricka smält snö genom nyponsoppa, blåbärssoppa, oboj och te vilket i sin tur gav sämre sömn genom att mycket av det rann igenom och behövde släppas ut under natten. Bättre rutiner där till nästa gång. Frystorkat kaffe utblandat i smält snö gick inte att dricka för mig, smakade skit.  Slutade faktiskt därför i stort att dricka kaffe under turen.

Skönt nu att var tillbaka i normala och bra kostrutiner. Magen var sig inte riktigt lik med allt konstigt den får ta hand om i form av kalorispäckad gröt, snacks och choklad, energitäta drycker, frystorkad mat och smör i alla måltider. Det blev ett litet problem för mig med magen som jag tillfälligt fick ordning på när jag kom över youghurt. Viktminskningen under turen blev bara 6 kilo men jag tror en del lagrat underhudsfett byttes ut mot muskler. Vid de tillfällen vi bodde på Fjällstation eller hotell frossade vi verkligen i efterlängtade grönsaker kan jag säga. Tror ni det var en dröm att få gå loss på en diger frukostbuffe?

Slutligen, otroligt tacksam för att jag tog mig för att komma i väg på Vita bandet. En strapats och utmaning som gav en fin överblick av den svenska fjällkedjan inklusive hela Kungsleden. Turen gav mig så mycket nya erfarenheter och kunskaper när det gäller vinterturande och när det gäller att vara ute länge och en hel del ny och värdefull kunskap i hur jag själv fungerar under ett riktigt långt äventyr som detta var!

Nu väntar Diplomeringsträffen för årets vita och gröna bandare en helg i oktober, i år i Fjällnäs. Då delas diplomen för genomfört band ut och möjlighet ges att dela upplevelserna och umgås ha kul med likasinnade. Ser verkligen fram emot den!

Erik Nyholmer, Vita bandare 2025

Vita Bandet 2024 – Elijah: "Segebadenpulkan var mitt hem i tre månader och det kändes sorgligt när det var över!" 

Jag genomförde nyligen en 1350 km lång skidtravers av den svenska fjällkedjan. En resa som tog 76 dagar och tog mig från Grövelsjön i söder till Treriksröset i norr. Den nordligaste punkten i Sverige. Under de nästan 3 månaderna har jag levt från min Segebadenpulka och har älskat den. Det har blivit hem till mitt kök, och sovrum, mat och kläder, för hela vintern. Det har varit en vacker blandning mellan total praktiskhet och ett konstverk.

Jag lämnade Grövelsjön den 13:e januari, mitt i vinterhalvåret. Jag och min flickvän Sofia, som skulle följa med de fyra första dagarna och jag tog bussen från vårt hem i Östersund, ner till Grövelsjön kvällen innan. Vi övernattade i fjällstationen och förberedde de sista små sakerna som alltid måste göras inför en stor tur. Packar om mat, knyter fast tillbehör på pulkan och ser bara till att man har allt. På morgonen åt vi en stor frukost och väntade sedan på det första ljuset på morgonen. Första dagen, när vi begav oss mot Rogens naturreservat, hade vi blå himmel och vackert väder, om än lite kyligt, och vi dansade fram med spänning och glädje. De kommande 4 dagarna tog vi oss norrut över Rogens och Grövelsjöns stora sjöar och låga fjäll till Tänndalen. Så här tidigt på säsongen hade vi området för oss själva, med färskt puder och ospårad snö. Här möttes vi av ett otroligt trevligt par som välkomnade oss till sitt hem och gav oss kanelbullar, varm mat och en plats att torka av, innan Sofia begav sig hemåt igen. Även om resan i stort sett var ensam, var en av de bästa delarna de människorna jag ibland fick träffa. Under hela resan blev jag ständigt förvånad över hur otroligt snälla människor är mot en trött och illa luktande skidåkare. Jag bjöds ständigt på mat och kaffe och snälla samtal runt kaminen.

En av de snällaste jag träffade på resan var Dan på Segebaden. Jag bor bara ett par kilometer från Dan på Frösön och jag hade varit över på hans verkstad tidigare för att få hjälp med att renovera ett par äldre Segebadenpulkar. När han fick höra att jag skulle skida vita bandet erbjöd han sig genast att låna mig en pulk till turen. Han byggde några nya S2 pulkor, och jag skulle kunna prova en av dem. Ännu bättre, Dan lät mig vara med i en del av byggprocessen och hjälpa till. Under de kommande veckorna, som ledde fram till resan, tillbringade jag ett par kvällar på Dan’s verkstad när han visade mig grunderna i pulkbyggande. När jag var yngre arbetade min farfar mycket med trä i sin verkstad, och jag brukade älska att umgås med honom när vi byggde alla möjliga små projekt. Att spendera tid på Segebaden påminde mig mycket om den tiden jag hade fått tillbringa med min farfar med Dan’s vänliga sätt och villighet att visa, berätta och dela med sig av all sin erfarenhet.

De första 2 veckorna av resan var temperaturen sällan över -20 grader och några dagar på resan fick jag till och med uppleva temperaturer på nära -40. När temperaturen är så här kall känns det som om hela världen har frusit fast. Som om du åker skidor genom ett tyst foto fruset på plats, där du är den enda som rör sig genom ramen. Dina sinnen blir så medvetna och du känner varje andetag i näsan och varje liten vindpust på kinderna. En otrolig känsla.

.

Allt eftersom resan gick blev temperaturen varmare, och dagarna blev längre och längre. Det var en slags häftig känsla att börja så tidigt på vintern, då det innebar att jag fick uppleva hela säsongsväxlingen under hela resan, från de kalla och mörka vinter dagar i början där flera timmar om dagen åkte jag i pannlampans sken, till vårvintervädret mot slutet av resan. Jag tror att det är det jag gillar bäst med en sådan här resa är att kunna vara ute tillräckligt länge för att dina dagar och ditt tänkesätt förändras grundligt, och du blir mer medveten och en del av naturen. Där de normala handlingarna av att vara på expedition blir din konstant: något du är privilegierad nog att uppleva varje dag. Från att vakna upp och äta havregrynsgröt i sovsäcken, till att åka skidor hela dagen. Medan din kropp jobbar hårt får ditt sinne vila på ett sätt som inget annat när allt du behöver göra är att bryta läger, åka skidor och slå läger, och de största besluten du måste fatta är om du vill ha pestopasta till middag, eller potatismos. Det blir ett så enkelt liv, att gå tillbaka till grunderna.

När jag var ute hela vintern fick jag förstås uppleva alla möjliga väder. Ungefär en tredjedel av resan tog jag mig upp och över Hottagsfjället. Vädret i bergen kan växla snabbt, och jag somnade till en lugn vindstilla natt, för att några timmar senare vakna av stormvindar och en av de blåsigaste stormarna jag sett i fjällen. Jag tillbringade natten med att bara hoppas att tältstängerna skulle hålla, gick ständigt upp för att kontrollera tältet och spänna om strängarna, tills morgonen kom, och jag kunde bryta lägret och fortsätta. När jag tog mig norrut slutade stormen Ingunn med att sätta nya vindrekord i Sverige, med hastigheter på över 58 m/s.

.

På den här resan använde jag en S2 pulka som är en lite längre och smalare modell. Det gav lite extra utrymme än T1:an som jag tidigare har använt. Viktigast är dock att den smalare modellen följer bättre med i skidspår. Detta var guld värt i djup lössnö. När jag lämnade Gäddede, efter stormen Ingunn, snöade det rejält, konstant, i nästan 4 dagar i sträck. Detta var utan tvekan den mest utmanande delen av resan. Med så djup helt ospårad snö minskade mina framsteg till endast cirka 10 km per dag, trots att de var de svåraste och längsta dagarna på hela resan. Här var jag oerhört glad över att ha den smalare pulka som följde efter i mina spår. Min pulka var också utrustad med plastskenorna. Denna design är hämtad från hundspann och har en metallbana som en löpare glider på. Löparen gör då att släden drar mycket lättare, med mycket mindre friktion, och på grund av bandesignen är det lätt att snabbt dra av en sliten löpare och ersätta den med en ny, något som jag förmodligen kommer att göra nu när resan är över och den har sett sin beskärda andel av slitage på några av vägsträckorna och över stenar och barmark. Resten av pulkan har dock hållit sig otroligt bra under hela resan. Den enda service som behövdes var att ibland tjära in pulkan. Jag använde tjära som är lätt att applicera utomhus, utan att behöva värma in den i träet. Jag gjorde tre gånger under hela turen, när jag enkelt kunde skicka en liten flaska med mina andra förrådsartiklar. Hela processen tar bara fem minuter, bara att ta lite på en trasa och sedan torka av överflödigt nästa morgon.

I allmänhet njöt jag verkligen av hela selen och dragbältet. Midjebältet var mycket bekvämt och gav mycket stöd. Jag använde även den extra midjebältesväskan. Detta var ett bra sätt att förvara snacks och en vattenflaska lätt att ta med. Spännet tog lite tid att vänja sig också, eftersom det kräver två händer att fästa, men efter några dagar började jag verkligen att gilla det, särskilt hur lätt det är att snabbt ta av det. Mitt största problem med selen är att jag tyckte att den var lite stor, även i den mindre storleken. Jag är ingen stor person, men med vinterkläder och i en storlek small hade jag gärna kunnat dra den lite tätare, speciellt som den har en liten tendens att lossna lite under dagen. Med djup snö gjorde det axelremmarna som kan fästas ännu viktigare. Dessa är ett tillägg till selen, och även om jag inte använde dem hela tiden, var de extremt trevliga i djup snö, uppförsbackar eller efter en depå när pulkan var som tyngst.

En av nackdelarna med den längre pulken, är att den inte svänger lika bra, speciellt om du behöver göra en 180 graders sväng när du har gått åt fel håll. Den har inte lika mycket rocker, vilket betyder att den gräver i sig lite mer när den försöker snurra runt.

Men efter stormarna lugnade sig vädret igen och jag bjöds på magiska solnedgångar och soluppgångar. Jag älskar vinterljuset som de nordliga breddgraderna ger. Den här tiden på året, när dagarna är korta, verkar soluppgångarna och solnedgångarna vara för evigt. Långt innan solen går upp badar himlen i ett lilablått sken, som långsamt förvandlas till rosa och rött och gult blir mer och mer levande tills solen kommer upp. Ibland stiger den snabbt med ett häpnadsväckande ögonblick där du omedelbart vänder ansiktet mot solen och andas in dagens första strålar. Och ibland verkar det som om det bara är där utan att gå upp alls. Plötsligt märker du att soluppgången är över och plötsligt är det ljust ute och dagen har börjat. Och så på eftermiddagen händer samma sak om igen i omvänd riktning, med solnedgångstonerna som sakta ger sig för skymning och sedan stjärnljus över tältet.

.

När jag tog mig upp ovanför polcirkeln blev bergen mer och mer imponerande. Min favorit del av resan var att gå genom Sarek National Park. Jag hade tänkt ta Kungsleden, men när jag åkte ut på Lájtávrre, och Rapadalen öppnade sig framför mig, kunde jag inte låta bli att gå igenom Sarek. Det hade varit 17 minusgrader under natten och alla fjällbjörkar var helt täckta av rimfrost och glittrande i solen. Morgondimman hade inte helt lättat så det var som om bergen hade molnränder. På väg in till Sarek har du på ena sidan Skierffe som är som en svart hajfena som reser sig över dalen och på andra sidan är Tjaikelij lika majestätisk och sedan långt fram, ensam i dalen, står Nammásj helt för sig själv. Det var som om mina skidor själva valde att svänga in i Rapadalen och sedan upp mot Ähpár och Basstavágge. Det var en lyx att få göra en sådan här resa och bara kunna följa vart snön och naturens linjer leder mig, och vart jag nu ville åka, samtidigt som jag tog mig upp mot Treriksröset.

Äntligen, den 29 mars, nådde jag mitt mål vid Sveriges nordligaste punkt. Det hade tagit mig 76 dagar och nästan 1400 kilometer. Och även om en del av mig vill säga att det var livets äventyr, hoppas jag verkligen att det inte är det. Jag hoppas att jag kommer att få uppleva en sådan här resa, och glädjen som jag kände när jag var ute, många gånger igen. Och om jag gör det är jag säker på att jag kommer att använda en Segebaden.

Nu när jag är hemma igen har jag funderat mycket på att när jag var ute på turen så sa folk ofta att ”åh det kommer vara så spännande att komma till Treriksröset, för att komma i mål! Det kommer att kännas så bra!” Och visst, jag var glad, och det kändes bra när vi stod där och skålade med saften Sofia hade tagit fram för att fira. Men mest av allt kändes det sorgligt. Det kändes tråkigt att det var över. Det är som att läsa den sista meningen i en riktigt bra bok. Du vet att du kan läsa den igen, men du kan aldrig läsa den igen för första gången. Jag skulle sakna att vara ute i fjällen. Saknar min kl 10 fika med en termoskaffe och en rulle kakor och inget annat att göra än att se vinden och snön blåsa förbi.

Något med den här träpulkan påminner mig om detta. Det är inte som en plastpulka i ljusa färger som smälter in i det moderna livet av man-made saker, bekvämligheter och det som inte är av naturen. Men snarare, stående mot väggen i mitt hus, påminner pulkan mig om tidlösheten i min resa. Att oavsett hur lång tid det tar, när jag kan åka på ännu en lång tur kommer den att vara där och vänta, samma som det alltid har varit, precis som det kommer att vara för mina barn.

Men sedan, medan jag skriver, hör jag min telefon ringa och tittar på notisen. Ett sms från min vän. "Sugen på en sista vår tur i helgen?" Jag börjar snabbt packa mina grejer, slänger allt i sin välkända plats i pulkan. Efter denna långa tid är det som om varje utrustning har sin exakta plats i släden. Jag slänger ihop allt och drar ut pulkan genom dörren. Den är alltid redo för ytterligare ett äventyr, stort som litet, nära hemmet eller långt borta. Den är redo att användas. Ute i naturen.

/Elijah Ourth

---------------------------------------------------------------------------------

Vita Bandet 2024 – Melanie och Sebastian: "Den nya Vita bandet-pulkan klarade alla tänkbara förhållanden under vår minst sagt utmanande färd!"

Kärlek vid första ögonkastet. Det var känslan när grannen dök upp med den ganska medfarna men oerhört vackra Segebadenpulkan hemma hos oss hösten 2018. Han sa "Vill ni ha den? Annars blir den uppeldad." Vi insåg direkt blasfemin och tackade ja – utan att någonsin hade stått på turskidor eller ens seriöst övervägt en längre skidtur med pulka.

Jo, drömmar om sånt fanns med oss sen några år tillbaka, efter att ha vandrat gröna bandet 2014 fick man ju upp ögonen för det vita, men det kändes som om det aldrig kunde bli av när man aldrig har åkt mer än några stapplande varv runt byn på skidor – så idén avfärdades och lades på hyllan.

Men nu ägde vi faktiskt en pulka! Elden flammade upp på en gång igen! Lite efterforskande på nätet och vi insåg snabbt att företaget Segebaden finns ju kvar, reservdelar fanns och allt går att fixa själv när man är lite händig! Så bort med det slitna kappellet och på med ett nytt – i läckert mörkblått tyg, en tunn läderremsa och mässingspikar som håller allt på plats – ett så vackert komplimang till den sammetslena, nytjärade träytan. Pulkan såg ut som ny! De gamla rottingskacklarna (fortfarande original!) fick lite kärlek med nya läderremmar och karbinhakar och allt var riggat för det första blygsamma försöket med vintertältning.

Några investeringar senare (snöpinnar till tältet och varmare sovsäckar) så var det dags:  en någorlunda mild januarinatt 2019 skulle det avgöras om det där med vinterturer är något för oss. Vi packade allt för en tältnatt ute på sjön in i pulkan, tog på oss våra gamla längdskidor och skidade iväg. Mer än den korta turen behövdes inte – vi var sålda!

Under följande vintrar blev det en Segebaden-pulka till, mer och mer utrustning och fler vinterturer på fjällen, där vi samlade praktiskt kunskap om tältning, skidåkning och fick stryk av alla möjliga väderfenomen: från solkräm som sved i ögönen till fullskaligt storm i Sarek som höll oss fast på tältets trånga utrymme i tre dygn.

2024 kände vi oss äntligen redo att göra ett försök till vita bandet! Efter en febril förberedning med mattorkning, kartstuderande och prylfix, återstod  uppiffandet av pulkorna (att byta till plastpulka var inte ens på tal). Ett samtal med Dan från Segebadenpulkan resulterade i en härlig dag i verkstaden på Frösön, där den initiala 80-åriga pulkan (ja, den skulle åka Vita bandet!) fick lite översyn och där vi även fick låna en lite längre pulka med slimmad vikt och expeditionskapell, som Sebastian skulle dra, samt en hög med ny utrustning: jag bytte mina fin fina rottingskacklar mot nya isärtagbara i aluminium, samt nya midjeväskor till höftbältet och axelremmar.

Nu var vi rustade! Och den 6:e februari var det äntligen dags att börja åka från Grövelsjön mot Treriksröset i norr.

.   


Redan dag 2 väntade en tuff utmaning. Det var kallt – det var riktigt kallt! Morgon nummer två vaknade vi till -30 C – allting i tältet var stel och fruset och än hade man inte kommit in i någon bra morgonrutin, men vi gjorde så bra vi kunde för att komma iväg någorlunda fort. Det var en underbar vacker dag – solsken, glittrig snö och frost överallt, solen förmådde dock inte att väma mycket och thermometern fastnade runt -22 C. Efter 2-3 timmars åkandet kände Sebastian att han börjar få skavsår på hälen – när han tog av pjäxorna fick vi dock en syn som chockerade oss båda: på tåpartiet av strumporna var ett tjockt lager med iskristaller! Han hade förfrusit tårna på båda fötter utan att känna av det. Efter en del masserande och fixandet med pjäxorna fick han upp blodcirkulationen och värmen i tårna började komma tillbaka – dock inte utan smärta.

Vi bestämde oss att försöka att ta oss till nästa – då obemannade – STF-stuga i närheten så att vi kunde få upp lite värme och skydda Sebastians fötter från de kommande nätterna som även de skulle ligga runt – 30C. I stugan kunde vi konstatera att frostskadorna var ett faktum – alla hans tår var ungefär till hälften missfärgade :( dock som tur inga blåsor eller öppna sår. Efter en vilodag bestämde vi oss för att forsätta och se hur det gick.

Och jo, det gick! Vi åkte hela första etappen till Storlien utan vidare bekymmer – Jämtlandsfjällen i sin fulla prakt välkomnade oss med solsken, dagstemperaturen var mildare och utrustningen samt humöret på topp!

.

Sen kom nästa bakslag. Två dagar efter Storlien började Sebastian känna sig sjuk, han vaknade på natten med feberfrossa halsont och världens huvudvärk - början av en riktig elak förkylning. Vi tog oss i snigelfart till nästa bilväg, där vår granne ( jo, han med pulkan!) hämtade hem oss tills vi hade tillfrisknat. Även jag åkte på förkylningen och det var säkert ingen vacker syn med oss: rosslande och feberplågade som vi var. När vi så småningom kände oss starkare och frisk igen, var det dags att fortsätta äventyret – eller?
Sebastian kände att han hade fått för mycket stryk och hans tår gjorde inte saken bättre – de var ömma och köldkänsliga :(
Men jag var inte färdig än, jag behövde fortsätta min färd och försöka att förverkliga min dröm.

Så, Sebastian körde mig och pulkan tillbaka till punkten där vi hade blivit upphämtade. Jag spände fast pulkan, kysste honom färväl och med en klump i magen och tårarna i halsen skidade jag ensam ur synhåll.

I början kändes allting tyngre – fysiskt, eftersom jag nu drog utrustning som delvis var tänkt för två och det var även psykiskt påfrestande att det helt plötsligt var ett solo äventyr. Och motgångarna ville inte ta slut: Första kvällen solo fick jag strul med bensinköket – som tur var upptäckte jag läckaget innan jag tände eld annars hade nog tälttaket gått upp i rök.

Andra dagen lyckades jag skada mitt knä rejält – i flatljus, med en vurpa utför en (alltför) brant backe. Denna skada kunde ha varit slutet på äventyret och historien bakom det väldig lång, så jag ska bespara er detaljerna och nöja mig med en kort sammanfattning: med otrolig mycket tur och välvilja av underbara människor – som tog mig i en vansinnes 90 km bilfärd över isiga vägar till skidskadornas Mekka – Åres hälsocentral – lyckades jag även denna gång att resa mig, även om det betydde att gå på smärtstillande i flera veckor, åka backarna på rumpan och att nöta väl mycket på pannbenet (som tur är det fortfarande tjockt!).

Det var många fler motgånger under färden men man blir otroligt trygg i sig själv och växte med varje gång man lyckas hitta en utväg ur knipan och som tur är har man ibland även vinden i ryggen och allt känns lätt :)

Efter 82 dagar tog jag mig till den stiliga betongklump som är självaste Treriskröset! Färden dit var ett äventyr fullproppat med oförglömliga upplevelser, samt en transformation till mänsklig snigel med hela huset bakom sig och ripornas kacklande som enda väckarklocka.

Att leva så avskalat under en lång tid känns helt underbart: det enda som känns viktigt är basala behov som hunger, värme, hälsan och vila och det enda man behöver reagera på är vädret samt snöförhållanden. Just denna enkelhet ställde dock till det när jag kom hem efter äventyret – en konstig tomhet tog över och jag kände mig ganska vilse i vardagens besluts-bonanza: "vad äter vi?“, "ska vi handla?", dessa innan helt normala frågor kändes nu fullständigt meningslösa och nästan absurda. Dessutom tog en rastlöshet över som gjorde att jag kastade mig in i en hel del projekt hemma och körde nästan slut på mig - det tog ett tag innan jag insåg vad jag höll på med och då kunde jag äntligen ta det lugnt och landa. Men hungern efter nya äventyr finns där jämt och jag ser fram emot nästa långtur, som redan är planerad :) !

Så om du själv funderar på att åka vita bandet: bara gör det – du kommer inte att ångra dig!

.

UTRUSTNINGEN
Vilken uppsättning hade jag? I början min 80-åriga pulka men den kändes för kort (ca 133cm) när det blev ett solo-äventyr så jag bytte till den lånade 155 cm träpulkan med vattentätt expeditionskapell - kardborre över hela längden samt elastiska band för att komprimera och säkra lasten, isärtagbara skacklar i aluminium, midjebältet line med matchande midjeväska och axelremmar som kopplas till midjebältet.

Lånet av pulkan för vita bandet skulle vara en långtidstest samt utvärdering av ändringar i utrustningen.
Här kommer mitt resonemang:

Pulkan:

• Jag tycker att pulkan tillfredställde alla mina vinteräventyrsbehov!
• Såväl praktiskt som estetiskt! Träpulkan är otrolig vacker och tjäran doftar ljuvt!
• Lätt att underhålla även under en pågående långtur ( ny tjärä ca. alla 10 dagar)
• Inte en enda gång fastnade snö på glidytan, även i värsta klabbsnö!
• Det vattentäta kapellet är lätt att öppna och stänga även med tjocka vantar
• Glidmedarna i plast fungerade utmärkt och går att byta när dem är utslitna
• Det ryms allt man behöver inuti kappellet och är skyddat mot snö och regn
• Den följer i samma spår som skidorna, ligger bra på snön och "gräver“ inte ner sig
• Den är robust – även när pulkan svek mig en gång (skackelfästet slets av) var materialet på min sida – trä går faktiskt att laga med enkla verktyg- jag var tursam och kunde låna en snickarbod för det, men jag tror även ute i fält skulle det har varit möjligt med vilken kvistklyka som helst :) flera av årets vita bandare hade sönder sin plastpulka och fick dels vänta länge på en ny, för mig tog reparationen inte ens en timme av färden.

Skacklarna:

• Skacklarna och hela dragsystemet är underbar tyst och fungerar toppen
• Lätta att ta isär

Midjebältet och axelremmarna:

• Midjebältet fungerar bra och extravaddering behövs inte, dock känner jag att det är svårt att spänna när man är smal i midjan.
• Midjeväskan fungerar klockrent men jag uppgraderade den lite efter mina behov:
• Jag satte fast snören på dragkjedan så att den gick att öppna även med tjocka vantar,
• Dessutom kompletterade jag väskan med gummisnöre på locket, så att jag kunde spänna fast en tunnare jacka.
• Den nya större flaskhållare fungerade utmärkt för en 0,5l långsmal termos
• Karbinhakarna till axelremmarna fick jag byta efter 1. etapp till en rostfri snabblänk som i sin tur “ åt upp“ själva remmen på höger sidan – men den höll hela vägen ändå :)

Även i fortsättningen kommer Segebadenpulkan att vara mitt naturliga val – bara faktumet att dra en pulka som redan pålitlig har tjänat två generationer innan (och förmodligen även efter) mig är ju vackert och häpnadsväckande i dagens slit- och slängmentalitet.
I många utrustningsområden är plast överlägsen men inte nödvändigvis när det gäller pulkan.

/Melanie och Sebastian

---------------------------------------------------------------------------------

Vita Bandet 2023 – Olof, Linnéa och Marcus: "Det imponerade på oss hur genomtänkt allt med pulkorna var!"

Den 17 december fyller Olof år, något som normalt firas med vänner, familj och kalas. I år blev det dock ett något märkligt firande. På morgonen dyker Marcus upp hos Olof och Linnea med en chokladbjörn till present, en födelsedagssång och ett otroligt pepp humör. Vi hoppar in alla tre in i vår bil, som mer än oss bär på två träpulkor. Resan går mot Östersund där vi ska till Dan, till Segebaden. Vi har i någon månad hållit på att torka mat och planera inför vårt vita band, men att åka upp till Dan och få renovera våra pulkor känns som det första riktiga steget på resan. Lite pirrigt känns det.

När vi väl får träffa Dan i den härligt tjäraluktande verkstad där han håller till känns det som en födelsedagspresent i sig. Dans otroligt härliga person, hans passion för hantverket och verkliga vilja för återbruk och hållbarhet är inspirerande. Under Dans ledning får byter vi ut några slitna ribbor i Olofs pulka, och en bit av en utsliten botten i Linneas. Vi byter även ut de redigt slitna kapellen i båda pulkorna mot nya och ordentligt vattentäta kapell.

Att pulkorna Olof och Linnea haft på tidigare vinterturer är slitna är inte helt otippat. Dan tror att bägge pulkorna är 70 år gamla så de har nog fått utstå både det ena och det andra. Marcus blir lite avundsjuk inför vårt arbete så han köper på studs en gammal pulka Dan har stående för att renovera upp och ha som sin egen. Vi bränner in mönster i pulkorna och märker dem till våra, medvetna om att de nu kommer att leva vidare i säkert 70 år till. Det är en svindlande känsla. Under vårt arbete får vi från Dan höra roliga anekdoter kring olika turer han har gjort, lite av Segebadens historia, och praktiska råd inför vår långtur.

 

Sista steget i renoveringen är att tjära pulkorna för att göra träet mer vattentåligt och förhindra klabb, och jäklar vad härligt det luktar. Våra egna pulkor är dock lite små för att vi ska få med allt vi vill ha på den 80 dagars tur vi planerar, så vi får av Dan låna en större Segebadenpulka, samt en Rimforspulka, som är lite längre och smalare än de andra. Att köpa nya pulkor till vita bandet var något vi tidigt i vår ringa planering hade insett att vi skulle behöva göra, och det tog emot för oss. Våra små Segebadenpulkor brukade ju räcka för våra vanliga vinterturer, och det kändes onödigt att köpa större. Av en slump hade Linnea kommit i kontakt med några tidigare vita bandare som hade fått låna sina pulkor av Segebaden. Ett samtal senare var det bestämt. Dan delade vår syn på hållbarhet vilket också genomsyrade hela vårt besök och fick det kännas extra bra att få låna just de här pulkorna.

Med oss i bilen hem från Frösö har vi således Linneas och Olofs nyrenoverade pulkor, Marcus nyförvärvade pulka, och de två vi ska låna med på turen som när färden börjat och vi fått en minst sagt nära relation till dom kommer döpas till Leffe/Leffelita (Olofs lilla pulka), Roffe (Rimforspulkan), och Kingen (den stora Segebadenpulkan).

När färden börjar från Grövelsjön är vårt första mål Tänndalen, som blir det första samhälle vi kommer passera. När vi väl passerar det fjällkrön som gör att vi kan se ner i Tänndalen blir vi dock lite oroliga.  Mellan oss och dalbotten är det en redig nedförslöpa, och att kryssa mellan träd brant nedför kan vara nog så svårt på längdskidor även utan en pulka på 65kg bakom sig. Marcus hade dessutom när han och Linnea var på en fyradagarstur två år tidigare lyckats knäcka båda plastskacklarna till en fjällpulka. Aja, nedförsbacke är ju ändå kul. "Tjihoooooo" låter det när vi börjar glida nedför den kupperade backen, och vurpar gör vi, och inte heller för sista gången. Segebadenpulkorna har dock rediga skacklar av aluminium och inte plast, och knäcks gör de inte. Det bästa är att de dessutom går att böja tillbaka när Marcus och Linneas skacklar blir sneda av vurporna. Känns otroligt lugnande med så rediga grejer när vi ska vara ute så länge.



När man ska ut på en såpass lång tur gäller det att effektivisera alla delar så mycket som möjligt, man vill inte gärna ha för mycket att pilla med när man är kall, trött, och hungrig. En sådan sak är att varje kväll behöva blåsa upp sitt liggunderlag och rulla ut sin sovsäck, för att sedan på morgonen sedan behöva rulla ihop bäggedera. För att göra den processen enklare köpte vi av Dan en så kallad arctic bedding, som är ungefär som en enorm påse som man kan ha sitt uppblåsta liggunderlag och sovsäck i, och sen bara spänner rakt över pulkan på dagen, sjukt smidigt! Vi fick den specialsydd så att både Olofs och Linneas sovsaker fick plats i samma säck. Det var väldigt smidigt även om det innebar att Roffe (rimforspulkan) blev ganska hög. Det gjorde dock inte så mycket, förutom en dag då det blåste storm och Roffe var den enda av pulkorna som välte.

Till skillnad från de flesta på marknaden var Segebadens arctic bedding helt vattentätt, vilket var bra när vi tidigt på turen fick regniga dagar. Och genom att sovsäckarna inte trycktes ihop i en packpåse så gjorde det ingenting av de blev fuktiga under natten. De torkade varje dag i den rymliga arctic beddingen. Segebadens arctic bedding är, liksom deras andra produkter, robusta, och har ingen dragkedja utan rullas ihop och stängs som en vattentät säck. Det var smidigt i alla väder och hanterades med tjocka tumvantar. Det enda vi saknade var en ficka på den för de småsaker man vill ha under dagen utan att behöva flytta på hela paketet. 

Marcus och Linnea hade dock köpt midjeväskor som fästes på selen och som fyllde just det syftet. Vi var väldigt nöjda med det, och i midjeväskan fick vi plats med dagens snack (jägarsnus och en till två bars), en vattenflaska, extra fingervantar och nödtelefon. Midjeväskan hade visserligen ett nätfack för vattenflaska utanpå, men den var för liten för Linneas nalgenvattenflaska och Marcus lilla vattenflaska åkte ut i nästan varje nedförsbacke. Med lite modifiering skulle nog det facket kunna bli bättre och passa fler sorters vattenflaskor. Olof uppskattade dock att inte ha något i svanken och då hade ett litet fack på arctic bedding varit perfekt.

Något som kontinuerligt imponerade på oss under turen var hur genomtänkt allt med pulkorna var, från det att allt var så välgjort att inget på pulkorna någonsin gnisslade, och att alla delar på sele och kapell var så pass stora att man kunde hantera dem även med dubbla vantar, till att gängorna till skacklarna var kalibrerade så att spännet in i selen skulle komma in i exakt rätt vinkel. Våra pulkor klabbade (till skillnad från våra skidor) i princip ingenting alls, särskilt inte när vi hade fyllt på med tjära (vi mötte på en annan vita bandare som hade haft stora problem med klabb under sin plastpulka).



Dan rekommenderade oss också att köpa packlådor som förutom att de var smidiga även gick att sitta på. Vi köpte fyra stycken och de passade perfekt i rimforspulkan och även bra i Kingen. Med packlådorna behövde vi aldrig gräva oss en fikasoffa som vi gjort under våra tidigare vinterturer. Nog för att fikasoffor är mysiga, men när man pausar en gång i timmen åtta-tio timmar om dagen i väldigt många dagar så är man väldigt tacksam över att kunna sätta sig ner bekvämt direkt. De var dessutom vattentäta och gav oss ordning bland torkad mat och köksprylar.

Även pulkornas kapell var vattentäta, vilket vi var tacksamma över när det blåste orkanvindar och regnade (vi var även tacksamma över vår tillflykt i en fjällstuga vid tidpunkten). Att temperaturen växlade mellan plus och frysgrader märktes inte alls. Linnea, som hade haft problem med sitt gamla segenbadenkapell, njöt i fulla drag med det nya. Rymliga, med fästen och elastiska snören så att vattentäta påsar med ombyte kunde fästas utanpå.

Men allt kan väl inte ha varit positivt med utrustningen? Vi har redan nämnt småsaker som skulle kunna förbättras. Selarna, som var mer bekväma och gav mer stöd än den äldre varianten, var gjorda av använda bilbälten. Ett fantastiskt sätt att återanvända på. Dock var de aningen glatta, och spännena tenderade att flytta på sig. Roffe Rimforspulkans skaklar flyttade även på sig och hamnade snett, trots våra ansträngningar för att spänna dem hårdare. Troligtvis var det regnet som fick lädret att töja sig.

Träpulkor är givetvis tyngre än plastpulkor, men det är bara något som märks i uppförsbackarna. Vi jagade heller inte direkt gram. I våra pulkor hade vi till exempel renfällar (René och Irene), en ukelele, en grill, två tält för tre personer, men vi hade framförallt långt mellan depåerna för att ge oss möjligheten att ta omvägar runt på fjället. Vill man dra lättare (vilket såklart gör livet lättare i tung nysnö uppför) så skulle vi rekommendera att spara in vikten på att ha fler matdepåer. Något vi märkte med Kingen, som ju var en segebadenpulka av större variant, var att han blev mer instabil i slutet av etapperna när han var lätt packad. Med kortare etapper hade vi också kunnat haft en mindre pulka. 



Det var med stolthet vi drog Leffe, Roffe och Kingen norrut. Vi fick igenkännande kommentarer från de flesta vi mötte - "sådan där pulka åkte jag i när jag var liten!" "Åh, en sådan har jag hemma" - och avundsjuka blickar från en och annan vita bandare som vi mötte längs vägen. Vita bandet innebär många dagar på fjället, och med 70 år gamla träpulkor så kände i alla fall vi oss i mer symbios med den storslagna natur som omgav oss än vad vi hade gjort med pulkor av plast. 

Nu blev det tyvärr så att vi fick avbryta vårt Vita band redan efter 38 dagar. Plötsligt fick Marcus akuta magsmärtor, vilket slutade med att han blev hämtad av fjällräddningen i skotrar under en natthimmel grön av norrsken. Magsmärtor ledde till operation och cancer uppdagades, och för Marcus började en helt annan, mer utmanande resa. Många avbryter Vita bandet, och anledningarna är många. Vi hade såklart aldrig förväntat oss just detta avslut. Men vi är tacksamma över den av länsstyrelsen skötta fjällstuga som gav Marcus en säng att vila i under tiden som vi trodde att han ”bara var förstoppad”. Vi är tacksamma över fjällräddningen som flög in med helikopter och lagade den trasiga nödtelefonen som vi kom att använda senare under samma natt. Och vi är framförallt tacksamma över de frivilliga som bara efter två timmar hämtade Marcus och såg till att han fick vård. 



Funderar du över att göra Vita bandet har vi bara en sak att säga – KÖR. Det är fantastiskt att vara ute i en bubbla, att upptäcka svenska fjäll, skogar och bygder och se hur många nyanser av vitt som det faktiskt finns. Förberedelserna inför en sådan här resa är många, särskilt om du torkar all egen mat, men belöningen är stor. Även om du inte kommer hela vägen.

/Olof, Linnea & Marcus

---------------------------------------------------------------------------------

Vita bandet 2022: "Toppbetyg till pulkorna, skacklar, sele och midjebälte!"

Vi älskar att vara ute i naturen och har gjort olika slags äventyr sommar som vinter. Men känslan av att få göra något större tillsammans och under en längre tid, har vuxit sig starkare för varje år. Att få byta ut vardagens bestyr, stress och ekorrhjul för att istället leva i det enkla under naturens villkor, få leva mer här och nu. Vinter, skidåkning och fjäll ligger oss varmt om hjärtat...och därför ville vi uppleva utmaningen som skulle ta oss genom vårt lands vackra fjällvärld. Bara för att få njuta.

När vi så smått började nosa på Vita bandet tänkte vi, att åka det med ryggsäck vore väl lättast.. men efter lite ”seriösare” funderingar gick vi över till pulka, plastpulka....

När Christer en dag satt och googlade på pulkor ropade han plötsligt ivrigt:

"- ÅSA, kom å kolla! Är inte det här en sån där pulka som vi har i källaren???" Och där var den ju, precis den pulkan som jag fick med mig hemifrån och som flyttat med mig dit jag flyttat o som fått bo i olika källare/förråd utan att någonsin få komma ut i sitt rätta element, snön. Pulkan som vi varje gång vi hämtade julsakerna från källaren var tvungen att flytta på + skackeln o varje gång kände jag dåligt samvete för att min pulka tog upp plats till ingen nytta. Så, för något år sedan sa jag, nä nu får det vara nog, nu säljer vi den! Men då var man där igen, hur ska man kunna göra sig av med något som har gett så fina minnen o känslor??? Pappa drog, mina småsystrar fick åka, mamma o jag fick inte..ut på Torne Älv o ut i Happis skärgård åkte vi. Apelsiner i midjebälte, sol, glädje, prickikorvsmörgåsar o varm choklad, skotrar var fjantigt fick man lära sig då...för 50 år sedan!!! Nä, den fick nog hänga med ett tag till ändå!

Så, när Christer såg min pulka på Segebadens hemsida var det total lycka o exaltering. Utan att ens tänkt tanken var det ju så självklart! Precis då bestämde vi oss, vi gör det! Vi åker Vita bandet!

Dammade av pulkan för provtur. Vacker känsla o vackra minnen väcktes. Vi tog kontakt med Dan på Segebadenpulkan, packade in pulkan i bilen, rattade mot Östersund till Dan och hans verkstad som doftade av tjära. Dan tog sig tid att berätta om min pulka, om hans egen historia m Segebaden. Köpte ny skackel, inte för att den ursprungliga rottingskackeln var dålig... Men nog är det väl mer praktiskt med en delbar?? Ny sele, midjebälte o tjära kändes oxå nödvändigt. Spännande o måste ju testas på en gång. Så ut på tur o så nöjda.

This was The pulka, the queen of pulkor, the best of the bästa. Naturnära, genuint, hållbart och svenskt ... Träpulka! Så det var ju bara att tuta o köra.

Nu är det drygt 3 mån sedan vi startade Vita bandet i Grövelsjön, efter 73 dagars skidande behövde kroppen vila.. efter snart 30 dagar hemma o lite försiktigt underhåll av den, kunde vi konstatera att konditionen är ypperlig. Knoppen då? Ja, den biten har ju inte varit lika enkel. Att vardagen sakta smög sig in de första dagarna funkade fint, men kom sedan m full kraft när vi förra vecka tog in det sista av vardagen, arbetet!

Det har känts svårt att sätta sig ned o försöka skriva lite om fjällfärden Vita bandet när känslan av att vara på fel plats o saknaden tillbaka är så stor. Tillbaka till det lilla, enkla o fria, i det stora vita. (En av oss har inte ens kunnat sätta sig ned o än mindre reflektera. Hon får fråga den andra gällande det sista. Så har vi det, Men here we go.

Vi hade ju bestämt oss för att åka Vita Bandet men det var inte förrän efter fin tur m vår lilla Segebadenpulka under påsken 2021 som vi vågade ta steget att anmäla oss. Det kändes stort o nervöst men fint att sedan se våra namn i deltagarlistan på Vita/gröna bandets hemsida. Vi var taggade o det första vi bestämde var att vi absolut inte skulle stressa, behöva känna att vi måste hinna dit o dit annars spricker vår tidsplan. Så vi satte aldrig ngn tidsplan! Vi fick hinna dit vi hann o orkade om dagarna. Vi ansökte om 100 dagars ledighet av våra chefer, o fick det beviljat. För 100 dagar borde vi ju klara av 1300 km på...eller? Kul att köpa o studera kartor, fundera o sondera terrängen på utrustning. Tältet vi ville ha fanns ej att få tag på i någon affär, så vi fick vänta till hösten då det åter fanns i lager. Vi hade aldrig vintertältat förr o satte upp tältet så fort vi köpt ett.. Nästa gång blev när snön kom. Av olika anledningar blev sen förberedelserna inte som vi tänkt oss. Vi sov te x aldrig i tältet, men väl på balkongen i våra nya sovsäckar. Den ene av oss kunde då inte somna o tyckte det var kallt! Herregud, hur ska det här gå när det är skarpt läge, tänkte hon o gick in o la sig i sängen Men, hon frös inte i sovsäcken i skarpt läge, o somnade faktiskt före Ch. Vid ett tillfälle. Tältet var perfekt, bra med den stora absiden, så vi kunde skotta ordentligt o sitta o dingla m benen.

Vi insåg ju att vår lilla Segebadenpulka var för liten men ville absolut skida med träpulkor, annat fanns inte. Skulle vi köpa 2 nya enkomt för vita bandet? Men när vi skulle köpa nya skacklar t vår lilla pulka, hos Dan på Segebadenpulkan i Östersund, erbjöd han sig att låna ut pulkor till oss under vår tur. Fantastiskt!

Ch fick en vacker större Segebaden o Åsa skulle få bli den första att åka med den första nyproducerade Rimforspulkan, Vilken ära!

Vi var så glada o stolta över att fått åka med Rimforspulkan och Segebadenpulkan. De är ju inte bara så otroligt vackra utan känns genuina, otroligt äkta och vi behövde inte oroa oss över att de krånglade eller blev utslitna på något vis. Vi såg till att tjära in pulkorna ungefär var tionde dag, så att de skulle glida lätt och för att få se dem glänsa och få känna doften av tjära. Denna underbara doft! Mmmm! Gled lätt och ingen snö som fastnade under men de kunde kärva lite vid vissa temperaturer.

Måste säga att det kändes speciellt och fint att få åka med en pulka på 60 år o som fortfarande fungerar som när den var ny, bara är där o tyst glider fram! O som kommer att glida igenom flera generationer till. Vi hade Segebadens egna midjebälte kopplat till selen och det var kanon, där rymdes liten vattenflaska + snacks.

Toppbetyg till pulkorna, skacklar, sele och midjebälte.

Förvånande nog såg vi inte till några andra skidåkare med träpulkor, men däremot många intresserade som berättade att de hade en träpulka hemma eller att de själva åkt i en som barn. Flera utländska blev också intresserade, förvånade och imponerade när de såg att pulkorna var i trä.

Packningen då? Vi kände att vi ville ta med det vi ville utan att tänka bara i gram.. men blev ändå oense om HUR mkt vi skulle ha med...men för husfridens skull gav den ene m sig...o tänkte att det kommer att visa sig vem som har rätt Så, vi packade pulkorna men..(o är man nu riktigt förståndig o smart så ska man inte avslöja mer, men men..)visst testade vi pulkorna...men inte m den last vi startade Vita bandet med. Resultatet blev, att när vi efter 6 dagars slit kom t Funäsdalen, skickade hem den enkomt inköpta fjällhudvårdserien, finskorna, hårvårdskit, hårfön, makeupnecessären, nagellack, 15 rakborstar + tillbehör, fotvårdskit mm mm En av oss kunde hålla sig fr att säga; vad var det hon sa

Eftersom Åsa är glutenintolerant torkade vi det mesta av maten själva (hade aldrig torkat ngt innan). Kompletterade med nypon- o blåbärssoppa, bars, varma koppen, resorb, russin, choklad, kex, kokosmjölkpulver (istället för mjölkersättning t gröten), hårdbröd o inte att förglömma kaviaren, Tillsatte riktigt smör i alla middagar(skulle nog behövts i varje lunch oxå).Valde att bara skicka 4 depålådor, så även det gav ju tyngre pulkor.

Köket, ett Omnifuel där vi bara anv bensin, funkade utmärkt. Hade 2st 1-liters termosar, 2st 1-liters o 2st 0,5 liters Nalgene vattenflaskor som vi isolerade m tunnt sönderklippt cellplastliggunderlag. Våra mattermosar på 0,591ml var riktigt bra, stor öppning så lätt att sleva ur.

Våra turskidor är 10 år gamla, men funkade bra fram till när det blev isigt och ena stålkanten först sprack o sedan lossnade för Ch innan Adolfström. Gick bra att åka ändå. Vi kom fram till att när nya skidor införskaffas blir det sådana med fjäll o kompletteras m stighudar. Bindningarna lika gamla som skidorna o Åsas ena gick sönder när vi kom till Edsåsdalen, tur i oturen. Hade med extra men köpte ny i skidshopen så att vi kunde ha kvar vår extra. Stavar köpte vi nya, lättare. Ch's ena gick sönder i "topplocket" men lagades m smält lim o silvertejp. En spork gick sönder. Det var dessa fyra saker som gick sönder på vår tur. Vi är annars så nöjda med all utrustning. Det som slets mest var ytterkläderna.

Vi fick ofta frågan om vi saknade ngt. O vi sa alltid;

- Nej inget, förutom barnen.

Vet att det finns många som vill åka Vita bandet men kanske inte tar det sista steget till att anmäla sig. Till alla dem skulle vi vilja säga, se på oss, de totala nybörjarna när det gäller vintertältning..kan vi, så kan ni! Det är värt allt! Vi är så glada att vi vågade! Detta är bland det bästa vi gjort för det innehöll allt, fysisk ansträngning, glädje, slit, irritation, eufori, trötthet, lycka, tacksamhet, kärlek, mindfulness, fantastiska möten m nya personer, snö, vinter, skidåkning, fjäll, sol, vind, regn, kyla men framför allt just det där att leva back to basic; mat, rörelse, vatten, värme, sömn, telefonen endast för fotografering under dagarna...det är DET som var så skönt, rogivande o helande! Att få vara ute hela dagarna! Frihet.

Så trots en månad hemma känner vi oss förvirrade, knoppen har inte kommit ikapp verkligheten hemma än!

Känner längtan tillbaka...men när huvudet kommit t acceptans ska vi istället börja blicka framåt...

Vi får ge det tid.

Hett tips 1. Vi gjorde alltid ren bindningarna fr snö när vi åkt klart för dagen, för att förhindra att snön frös/isade fast under natten. Använde diskborste.

Hett tips 2. Vi hade m sickel/bilskrapa för att ta bort snö som fastnade under skidorna.

Hett tips 3. Använde tighta, tunnare skidhandskar i läder för fix inne i tältet o annat fingerfärdigt.

Hett tips 5. Om det är branta nerförsbackar, lägg på långa stighudarna

Dagar: 73

Antal km: 1346

Vilodagar: 8, varav 1 inblåst

Visst, vet att vi måste smälta allt men medans Ch håller på att reflektera så kan ju jag, Åsa, få fundera framåt och fundera ut ngt nytt spännande äventyr :-D

---------------------------------------------------------------------------------

Vita bandet 2021: "En trygg vän genom den svenska fjällkedjan"

Hur sammanfattar man egentligen ett nästan tre månaders äventyr? På tre månader hinner man uppleva alla sorters vinterväder, från februaris bitande kyla till aprils härliga vårvinter med långa solnedgångar och däremellan både tungskidad nysnö, grådassigt regn och piskande snöstormar. Dessutom hinner man avverka de flesta känslorna på känsloregistret, se fantastiska miljöer och smälta orimliga mängder snö för att kunna laga efterlängtade middagar. Samtidigt så blir äventyret en vardag som går ut på att bara uppfylla sina grundläggande behov och förflytta sig ett litet steg närmare målet. Svårare än så är det inte. Det enkla livet är kanske vad som gör det så fantastiskt att vara på äventyr oavsett storlek?

5 februari 2021 startade jag, vännen Johanna Bergman och lagotton Lego vårt äventyr från Grövelsjön i söder mot Treriksröset i norr. En resa som går under namnet Vita bandet och som för oss blev ett 78 dagar långt äventyr på totalt 1248 km. Ska man vara noga så fick vi (på grund av rådande pandemi) vända tillbaka vid Treriksröset och skida tillbaka till närmaste svenska väg så den totala turen blev 82 dagar (1337 km).

En sak som vi pratade om flera gånger under turen och även inför turen var hur vi ville genomföra vårt äventyr. Vita bandet kan genomföras på många olika sätt baserat på hur fort man vill ta sig fram, hur mycket leder man vill följa och hur bekvämt man vill bo. För oss var fokus att kunna njuta av turen så mycket som möjligt och att i den mån det gick inte stressa oss igenom äventyret. Att komma hem tidigare och sitta still i en lägenhet är väl inte så roligt? Detta präglade många av de val som vi gjorde under turens gång och även den utrustning som vi hade med oss.

Att planera en sån här tur tar en hel del tid och det är många val som ska göras. En stor del i planeringen för oss var att gå igenom den utrustning som behövdes. På tidigare vinterturer så har jag åkt hem till min morbror och hämtat en gammal Segebadenträpulka som mina föräldrar körde runt mig i som barn. Skulle en så gammal pulka klara även en långtur som Vita bandet? Eftersom jag tyckte att det kändes onödigt att köpa allt för mycket nya saker som sedan kanske inte har så stor användning skrev jag till Dan på Segebaden och frågade vad han trodde. Att rusta upp pulkan skulle inte vara några problem, men däremot kanske den var i minsta laget för en så lång tur. Istället fick jag och Johanna testa att använda varsin större pulka (T2 på 155 cm) under turen.

Hur funkade det då med träpulka under långtur? Jo, alldeles utmärkt. De största fördelarna med träpulkor är att de är trygga och stabila. Under turen hade vi aldrig något problem med att snö klabbade fast under pulkorna och de få gånger som pulkorna välte berodde det generellt på att vi valt en lite för brant väg än något annat. Det krävs rätt mycket lutning (uppskattningsvis mer än 45 grader) innan pulkorna välte för oss. Oavsett underlag hade pulkorna bra glid och ungefär varannan vecka bättrade vi på glidet med tjära som enkelt stryks på med en trasa.

Vi provade även två olika varianter på kapell på våra punkor under turen som vi spände fast med gummiband. Det gjorde att vi kunde spänna på den packning som behövdes under dagen vid till exempel raster på pulkan så att den blev lätt att komma åt. Under vår tur hade vi relativt lite regn, men vi hade aldrig några problem med att det blev blött i pulkorna och vätan på kapellen rann enkelt av om man skakade lite på pulkan. Båda versionerna av kapell funkade bra och jag kan inte säga att det klassiska eller det nyare som är mer som en packsäck är bättre i funktion. En annan sak som gjorde livet på tur skönt var att vi hade varsin stor plastlåda i pulkan där vi kunde ha ordning på all mat och köksutrustning samtidigt som lådan fungerade som pall under raster.  Slutligen så är träpulkor kanske de vackraste pulkorna man kan ha på fjället och många som vi mötte längs vägen har stannat för att berätta om sina egna pulkor. Det är helt klart pulkor som älskats av många under åren.

Men någon baksida måste väl det finnas? Jo, en träpulka är ju något tyngre än versioner i plast. Detta märks framför allt i uppförsbackar då den extra vikten blir mer kännbar. Samtidigt så snålade vi inte på packningen i övrigt heller, så vi hade generellt en ganska tung pulka att dras med. Framför allt märks vikten när man inte kan dra pulkan utan måste lyfta den. Vi behövde lyfta några gånger då vi passerade vägar och broar, men i övrigt är det främst i samband med transport till och från turen som pulkan behöver bäras. Inför framtida turer så vore det bra med någon form av hjul för att kunna ta sig till och från tåget när jag ska till fjälls.
Vad hände med den där gamla träpulkan som fick stå kvar i ladan denna vinter? Jo, den ska nu få en renovering och så ska den få följa med på kommande vinterturer.

Och du, skulle du någon gång möta någon som ser ut att ha det tufft på fjället. Bjud på choklad!

Segebadenpulkans kommentar:

Inför Malin och Johannas 2021 tur ville vi testa nya plastbelägg, en underhållstjära i fält samt olika spännanordningar till expeditionskapellet.

Malin och Johannas utvärdering: Allt funkade som förväntat och att underhållstjära i fält var inga problem. Malin lyckades på ett mystiskt sätt tappa bort en bit av spännet till midjebältet. Eftersom vi satt ett rejält stopp på bältet, som ska förhindra att det sker, svävar vi i ovisshet över vad som skett.

Resultat: Tjejernas egna tankar kring spännanordningarna till expeditionskapellet
har avgjort vilka produkter vi kommer att använda när vi väl lanserar kapellet.





---------------------------------------------------------------------------------

Vita bandet 2020: ”Fy fan vad bra grejer det här är!”

Inför vita bandet funderade jag länge och väl på valet av pulka, det självklara valet var ju en i glasfiber eller plast. En pulka i trä fanns verkligen inte med på kartan. Man skannade Blocket ivrigt under en lång period hittade dock inget av intresse men en dag ringde en släkting till mig och förmedlade kontakten till Dan på Segebaden. Det kändes väldigt stort att få direkt hjälp av ett företag!

Jag var väldigt spänd och förväntansfull inför första mötet men även lite rädd för att det bara skulle finnas träpulkor för i min värld betydde en pulka i trä lika med en pulka av bly.  En i trä vart det men oron la sig snabbt då man märkte att Dan visste vad han pratade om och det kändes helt enkelt väldigt bra. Vi diskuterade bland annat hur kapellet skulle se ut och han gav även egna tips angående vinterturer.

Vita bandet känns som det ultimata testet för utrustning då väder, temperatur och snökvalitet hinner variera så pass mycket. Turen gick galant med hållbara grejer. En detalj på bältet höll inte hela vägen men det var enkelt att hitta en lösning som höll turen ut. Jag var aldrig orolig för att betydande delar skulle gå sönder. Och om de mot förmodan skulle ha gått sönder så finns det nödlösningar som ändå är hållbara vilket är en stor trygghet.

Skräckhistorierna om klabb under pulkan väntade man bara på att det skulle bli verklighet av men icke! Ännu en anledning att välja trä framför plast eller liknande. Ett annat orosmoment var när vi skidade igenom stora mängder slask och vatten, jag väntade på att pulkan skulle suga åt sig allt om gick och bli otroligt tung men det hände aldrig och då tänkte man ”fy fan vad bra grejer det här är”.  

Några fördomar jag hade innan vita bandet var att en pulka i trä är tung som ett Vasaskepp, klabbar i alla fören, tjorvig att tjära in och i allmänhet inte anpassad för långtur. Men ack så fel man kan ha! Det är klart att pulkan i sig väger något kilo mer än en i glasfiber men det är inte avgörande kilon. Klabb upplevde jag inte en enda gång, på sin höjd fastnade det lite snö när pulkan var nytjärad men de strök man av en gång så var det inte mer med det.  Busenkelt att tjära in pulkan med tjäran utan inbränning, jättesmidigt att ha med och stryka på. Så det är klart att en träpulka är lämpad för långtur!

Det bästa med segebadens produkter är att det är hållbara, genomtänkta lösningar utan onödigt tjafs. Extra roligt är det när ens feedback är så uppskattad och tas i beaktande i produktutvecklingen.

Numera är man en lycklig ägare av en Segebaden-pulka och ser framemot många fina turer med den i framtiden.

Till er som funderar på att göra vita bandet eller någon annan långtur så kan jag verkligen säga att det är så värt det! Jag är otroligt glad att jag tog mig iväg på den här turen för vilken upplevelse det har varit! Känslan när man efter flera månader av förberedelser är redo för start och veta att nu ska man vara ute i flera veckor är obeskrivlig, svårt att greppa. Kroppen mår så oförskämt bra och det blir väldigt tydligt att man är skapt till att röra på sig mycket. Men det lyxigaste med långtur är att man kommer från stressen och det eviga informationsflödet man har på hemmaplan. Få ägna all tid åt basala grejer som att hålla sig varm, äta, sova och ta sig framåt om vädret tillåter är oerhört rogivande. Självklart kommer det stunder då man funderar på vad man håller på med och undrar varför man inte stannade hemma i soffan istället men de tankarna kommer väldigt sällan i jämförelse med då man känner att det här är livets grej och den stora tacksamheten man har för att man har möjlighet att ta sig ut på det sättet och få se allt som man säkert aldrig hade sett annars. Man får dessutom lära sig mycket om sig själv speciellt om man har sällskap längs vägen. Väl hemma igen längtar man tillbaka till det enkla livet på tur.

/Elin

 

Segebadenpulkans kommentar:

Inför Elins tur 2020 ville vi testa nya axelband till bältet Line samt ett nytt kapell som vi döpt till Expeditionskapell.

Elins Utvärdering: Infästningen till axelbandet håller för en normal användare men inte för en 80-dagarsanvändare. Kapellet var över förväntan och funkade perfekt. Elin åkte vissa sträckor tillsammans med personer som använde andra företags pulksystem, bl.a. ett som har ett fjädersystem i skaklarna. Deras skakelinfästning gnällde konstant och skavde sönder kläderna.

Resultat: Vi har i samråd med Elin ändrat infästningen till axelbandet och känner oss nu trygga med den nya infästningen. Vintern 2022 kommer vi troligen att lansera expeditionskapellet i vårt standardsortiment.