Filmer:

Tillverkning av Segebaden produkter förr samt nutid

Skid- och Segebaden-pulkkurs med Olle Rimfors 1945

Igloo – en klassiker från 1935 med Olle Rimfors

Erik bygger en Segebadenpulka och far på fjälltur

Berättelser:

"Från plast till trä – på tur med en nygammal klassiker"

Jag försöker räkna bakåt under hur många år jag varit ute och turat i den svenska, norska och finska fjällvärlden (ja det finns även fjäll i Finland) men inser ganska snart att åren går och att det kanske inte spelar så stor roll egentligen. Det som spelar roll är att jag under åren lärt mig att optimera min utrustning till såväl mig själv som mina hundar, vad som fungerar vid långvarig och hård belastning, vad som är onödiga detaljer, vilka delar som utsätts för hårt slitage och vad som med enkla medel behöver vara möjligt att laga ute i fält.

Hittills har jag uteslutande använt pulkor i plast medan slädarna har varit i trä. Plastpulkor helt enkelt för att de varit lätta att få tag i och de som vanligen dyker upp då man söker på fjällpulka. Materialet plast likställdes för mig precis som för många andra för lätt, lättskött, slittåligt och bra glid. Den första modellen jag hade var helt felkonstruerad och låg mer på sidan och upp och ned än den gled fram på rätt köl bakom mig. Vid mina turer har jag vanligen en till tre hundar på lina framför mig och att då stup i kvarten stanna koppla lös skackel och hundar från mig och vända pulkan på rätt köl skapade irritation och turglädjen försvann snabbt i takt med antal stopp. Pulkan jag köpte efter den blev av den orsaken en mycket bred variant med enorm packvolym, kanske egentligen mer en modell anpassad efter turer i Arktis. Oavsett var det en ofattbar skillnad då denna pulka var mycket stabil, näst intill omöjlig att få att wobbla runt trots hög fart, tung och högt packad last och skråkörning. Som mest drog jag ca 60 kg packad ca 50 cm högt (självklart med det tyngsta i botten) under en av mina längre turer genom svensk-norska fjällkedjan. Den ”flöt” fint fram trots den tunga lasten eftersom den var formad som en ackja framtill och hade breda plastmedar undertill som gav en viss frigång vid nysnö. Sedan till den stora nackdelen som fick mig att börja se mig om efter en annan modell, i djupsnö var det som att dra en ”plog” bakom sig. Det breda skrovet var lite format som ett V, smalare framtill och bredare baktill. I djupsnö har jag lite eller ingen hjälp av hundarna som har nog att ”simma fram” vilket innebär att jag på egen hand får dra all utrustning till både dem och mig i pulkan i tillägg till att pulsa fram i djupsnön.

Eftersom jag går med oledat än ledat då jag är ute på tur började jag därför se mig om efter en smalare modell som helst inte skulle vara så mycket bredare än mina egna skidspår. För att få en bra fördelning av lasten och ett ”flyt” på pulkan skulle den i gengäld helst vara längre än min tidigare breda modell men samtidigt helst inte så lång att jag inte kunde packa den inne i bilen. Efter en hel del letande insåg jag att den modellen i plast inte fanns på marknaden…Av en ren händelse kom jag in på en websida till Rimforspulkan som inte ledde någonstans och kom då ihåg att det var just en sådan pulka jag använt på egna turer under den tid jag bodde i Jokkmokk och jobbade med att köra slädturer med gäster. Eftersom jag inte fann någon pulka i plast som motsvarade mina behov tog jag till slut kontakt med Dan på Segebadenpulkan då träpulkor var de enda jag fann som var smala nog för mina önskemål. Det visade sig då att Dan börjat ny tillverka – just Rimforspulkan.

Rimforspulkan har under mina turer denna vårvinter varit min nya följeslagare och detta är mina erfarenheter hittills.

När jag besöket Dan på Segebaden blev jag först tveksam när jag såg den modell av Rimforspulkan som Dan förordat till mig. I mina ögon såg den både ut att ha alltför låg profil och var alltför smal för att jag skulle tro att den skulle fungera för den last jag ville ha med mig på längre turer.  Vi kom därför överens om att jag skulle få låna pulkan under någon vecka innan jag bestämde mig för köp. Jag fick också låna med mig Segebadens eget dragbälte och skalm då min egen hade ett helt annat fäste och fästpunkt. Återigen kände jag tvivel över funktionen då skalmen för mig framstod som stel och styv och infästningen stum utan flektions möjlighet. Eftersom jag verkligen ville se vad pulkan gick för så packade jag den redan vid min första tre dagars tur nästan på samma höjd som jag vanligen behöver för att klara över en veckas tur med hundar. Vintern 2021 hade präglats av milt väder med mer regn än snö och därför sattes både jag, hundar men framför allt utrustningen på ett ordentligt prov under min första tur med ny pulka. Snön var mestadels som hård betong vilket innebar att farten blev hög bakom två hundar. På stora delar av fjällsluttningarna hade den hårda vinden i kombination med regn format underlaget till hårda packade ”vågor” med djupa ”dalar” mellan. Pulkan hoppade och studsade bakom mig när jag kämpade för att hålla balansen på vågtopparna och kliva över dalarna utan att bryta skidorna.

På högre höjd låg snön slätare om än lika hård så jag rundade Sylmassivet mestadels på skrå för att undvika det besvärligaste underlaget. Sista dagen körde vi i mycket hård medvind med högt snödrev i brant utförslöpa ned från Ekorrpasset för att nå Storulvån innan det riktigt dåliga vädret blåste in. Av och till fick jag göra tvära girar dels för att undvika sten och partier med blankis men också för att bromsa ned farten som tenderade att bli alltför hög och okontrollerbar bakom två hundar som ville undan från det hårda vädret.

Sammanfattning: Rimforspulkan gick i mycket hårt före och hög fart lika stabilt utan tendens till att wobbla eller välta som min tidigare betydligt bredare plastpulka. Inte ens vid mycket tvära girar i hög fart i utförslöpa och på skrå hände mer än att den gick upp på en med för att sedan dunsa ner på rätt köl.

Pulkan var utrustad med ”äventyrskapell” något som inte passade mig och mina behov. Kardborrestängningen blev ett problem för mig då jag pga tidigare förfrysningsskador i fingrar inte ens korta stunder klarar att vara hantera utrustning barhänt utan vantar. Vanligen använder jag ull-liners plus ev fingerhandskar beroende på temperatur vid packning av pulkan. Ull-liners fastnade i kardborren och att fästa de små plasthakarna på expandersnodd i små öppningar bandet på utsidan av kapellet fungerade inte med tjockare fingerhandskar. Jag upplevde det svårt att få stabilitet vid hög packning utan korslagd genomgående expanderlina och spännremmar tvärs över pulkan.

Skackel/skalm, dragbälte och infästning av drag i bältet var något som jag efter tre dagar var helt ”såld” på. Med den stadigare infästningen i bältet slapp jag ifrån de hårda dunsar och ryck som jag tidigare fått av drag och infästning med flektions möjlighet. Jag fick i och med det tuffa föret verkligen testa detta. Jag upplevde en mycket högre kontroll på pulkan i och med den stabila skalmen och infästningen i bältet samt lättare att hålla balansen vid hög fart då jag slapp de oförutsedda rycken och dunsarna när pulkan tryckte på eller dunsade bakom mig i ojämnt före. Vid skråkörning var upplevelsen densamma och jag fick inte heller som tidigare modell känslan av att pulkan var på väg att ”köra om mig” genom att komma farande på sidan om mig i brant utför eller hög fört på skrå. Att tillägga är att jag också fick komma hem med hela kläder utan revor eller nötningsskador från skalmfäste/karbinhakar.

Erfarenheterna från min första tur gjorde att jag vid min andra och längre tur i Västerbottensfjällen kände mig betydligt säkrare på att utrustningen skulle fungera. I tillägg hade jag fått specialdesigna kapellet enligt mina egna önskemål och behov. Pulkan vägde lite drygt 35 kg (varav hundmat drygt 20 kg) och var packad ca 50 cm på höjd då jag startade ut på min nio dagars tur med utrustning för övernattning i både tält och stuga. Under denna tur var hårt underlag inte problemet utan i stället stora mängder snö och i starten även kyla. Sammantaget avverkade jag och hundarna lite drygt 24 mil tillsammans i mycket omväxlande både före och temperatur. Från lite drygt minus 30 nattetid och runt -25 dagtid i strålande sol till snöblandat regn och 30-40 cm pulsdjup snö. Vägvalet fick göras om ett antal gånger då både väder och före satte stopp för ursprunglig plan men fördelen med motgångarna var att jag fick testa pulkan i alla de fören man kan råka ut för under en längre tur. Sträckningen för turen växlade mellan högfjäll, dalgångar med björkskog och bitvis på skoterkörd led. Till största del gick vi dock oledat och ospårat.

Sammanfattning: I regnblandad snö som inte packat ihop och vid sträng kyla upplevde jag att pulkan hade mer friktion än plastpulkan. I gengäld gick pulkan med betydligt mindre motstånd i pulsdjup snö än min tidigare ”pråm” då den i stort sett helt följde i spåren av mina skidor – det största problemet och orsaken till att jag letat ny pulkmodell.  På leder i skoterspår hårda eller med lite lätt nysnö gick lika lätt som plastpulkan. Det bör tilläggas att min pulka var helt nytillverkad och inte hade fått den där lite mer blanka finishen som än äldre pulka fått av slitage mot underlag och upprepade behandling med tjära. Under denna tur ”lyckades” jag välta pulkan en enda gång och då under krävande skråkörning i mjuk nysnö, bidragande var nog också att jag den gången hade omfördelat packningen med lite för hög tyngdpunkt. Jag upplevde pulkan lite mer ”stel” och inte lika lättsvängd som min kortare och mer båtformade plastpulka men i fjällterräng är inte det ett problem då man vanligen har plats att ta ut svängarna lite extra. Kör man som jag med hund framför räcker svängbarheten även gott till då man tar sig fram genom björkskog i och med att ekipagets längd med lina gör att man oavsett måste ha lite mer svängrum.                                                                                                                            

Kapellet med grövre hakar på färdigträdd korslagd exapandersnodd fastsatt längst ned på utsidan kapellet fungerade utmärkt att hantera med såväl liners som grövre fingerhandskar. Kantbandet med öppningar för att fästa expandersnodd och spännremmarna som Dan denna gång hade förankrat med längre ”stift” som satt som ersättning för de lösa spännremmar jag fäst satt som de skulle utan att släppa från skrovet. Kapellet hade enligt mina önskemål extra tyg vilket gjorde det lätt att rulla ihop med grova fingervantar, tillsammans med korslagd expander och spännband gav det stabilitet till hög packning trots låg profil på pulkans skrov.

Den helgjutna skakeln lyckades jag endast böja lite grand när min tunga pulka välte runt, något som inte påverkar hållbarheten och funktionen under turen och som enkelt går att böja tillbaka då man kommer hem. Jag känner mig lika trygg med denna lösning som med konstruktionen med stålwire i glasfiberrör som jag hade på min tidigare pulka. Ingen av skalmarna går att ”knäcka” av vid en krasch. Skall tilläggas att vi ”hårdtestade” skalmen innan turen genom att koppla den fullpackad bakom en skoter (enligt Dan skulle det funka) och köra i betydligt högre fart än jag uppnår på skidor. En bra möjlighet att ha om man som vi ibland använder skoter för att ta oss upp på högfjäll innan vi startar turen på skidor.

Extra plus med pulkor från Segebaden:

• Möjligheten att få testa produkter innan köp
• Möjligheten att designa kapell och detaljer efter önskemål och behov
• Att det i företaget finns ett genuint intresse att ta fram hållbar och ändamålsenlig utrustning och att utvärderingar vid test av pulkor med tillhörande utrustning tas i beaktande vid vidareutveckling av produkter
• Inga onödiga designdetaljer
• Pulkorna går att renovera och reparera
• Sist men inte minst viktigt för mig som utsätter utrustning för extra hårt slitage i och med att jag kör med hundar på drag – grejorna håller!!! Det känns att allt är tillverkat utifrån tanken att de skall hålla och att det alltid skall finnas en lösning som går att fixa i fält om det mot all förmodan inte skulle göra det.

Jag är efter vårens turer ägare till två träpulkor, en Rimfors 170 cm och en Segebaden modell S1, båda med min egen design på kapell. Tanken med två pulkor är att ha möjligheten att välja pulka efter behov dvs längden på tur, packningsvolym och terräng. Rimforspulkan är att betrakta som en mer ”högfjällspulka” medan den båtformade korta S1 kommer att bli perfekt i skogsterräng och vid kortare stugturer till fjälls. Vid extra långa turer som kräver stor packvolym är min tanke att montera en båge (finns som tillbehör) på mansskalmen och låta en av hundarna dra S1 pulkan med mindre packning medan jag själv drar Rimforspulkan med en eller två hundar på lina framför mig. Med detta koncept upplever jag att jag fått ett riktigt bra ”pulkpaket” som kommer att ge mig större möjligheter att optimera packningen vid vinterturer. Att känna sig trygg med att ha fungerande utrustning som hårt slitage och med enkla medel går att laga i fält om oturen är framme är för mig A och O då jag i stort sett uteslutande går på egen hand med mina hundar under längre jakt och vinterturer.

/Ylva